”Från Johannes till de sju församlingarna i Asien. Nåd vare med er och frid från honom som är och som var och som kommer, och från de sju andarna framför hans tron och från Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde från de döda och härskaren över jordens kungar. Han som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod och gjort oss till ett kungarike, till präster åt sin Gud och Far, hans är äran och makten i evigheters evighet. Amen.”
Upp. 1:4-6, SFB15
De sju församlingarna specificeras i vers 11 (se kommentar där). Asien var en romersk provins i västra Turkiet. Nåd och frid är en standardhälsning i Nya Testamentet som återfinns i nästan alla brev (t.ex. Rom. 1:7, Ef. 1:2, Tit. 1:4, 2 Pet. 1:2, 2 Joh. 1:3). Vanligtvis önskas det nåd och frid från Gud Fadern och Jesus Kristus. Här uttrycks det på ett annat sätt. Fadern beskrivs som ”honom som är och som var och som kommer”. Dessutom önskas nåd och frid från ”de sju andarna”. Vilka är dessa? Ingen annan bok i Bibeln talar om Guds sju andar. Men Upp. 5 läser vi om att Lammet (Jesus) har ”sju ögon, som är Guds sju andar utsända över hela jorden” (5:6). Det är en bild hämtad från Sakarja där står om ”Herrens sju ögon som far omkring över hela jorden” (Sak. 4:9). Det står också att dessa sju ögon vakar över ”min tjänare Telningen”, dvs Messias (Sak. 3:8-9). Jesaja skriver också om Telningen ur Ishais avhuggna stam och säger att: ”Över honom ska Herrens Ande vila, Anden med vishet och förstånd, Anden med råd och styrka, Anden med kunskap och vördnad för Herren.” (Jes 11:2) Det är inte sju olika andar som ska vila över Messias även om han kallas Herrens Ande, vishetens Ande, förståndets Ande, rådets Ande, styrkans Ande, kunskapens Ande och gudsfruktans Ande. Det är samma Ande som uppenbarar sig på olika sätt. I Nya Testamentet kallas han ”vishetens och uppenbarelsens Ande” (Ef. 1:17). Han ger olika gåvor. Efter att ha räknat upp hur Anden ger olika andliga gåvor till varje person säger Paulus: ”Men i allt detta verkar en och samme Ande, som fördelar sina gåvor åt var och en som han vill.” (1 Kor. 12:11). Siffran sju är fullkomlighetens tal (jfr 1 Mos. 2:2, Ords. 6:31, 3 Mos. 26:28). Guds sju andar är helt enkelt ett annat namn för den Helige Ande – den tredje personen i Gudomen (se Matt. 28:20). Johannes sänder alltså en hälsning från Fadern, Sonen och den Helige Ande. Redan i början av Uppenbarelseboken förutsätter Uppenbarelseboken Guds treeniga natur.
Jesus kallas för det trovärdiga vittnet. Inför Pilatus hade Jesus sagt: ”Därför är jag född och därför har jag kommit till världen, för att vittna om sanningen.” (Joh. 18:37). Han som omöjligt kan ljuga, är själv ”vägen, sanningen och livet” (Joh. 14:6). Det är han som gett oss Uppenbarelseboken och vi kan därför lita på varje ord i boken. Jesus kallas också för ”den förstfödde från de döda” och ”härskaren över jordens kungar”. Den förstfödde från de döda refererar tveklöst till det faktum att han uppstått från de döda. Den förstfödde (gr. prototokos) kan omöjligt ha att göra med kronologi, eftersom Jesus inte var den första personen som uppstod från de döda. Vi har exempel från både Gamla och Nya Testamentet på personer som uppstod innan Jesus gjorde det (1 Kung. 17:17-23, 2 Kung. 4:32-35, 13:21, Mark. 5:35-42, 9:4, Luk. 7:14-15, Joh. 11:43-44, Matt 27:52-53). Vad betyder det då att vara förstfödd? Under patriarkernas tid var den förstfödde i en familj den som ärvde en speciell välsignelse och dubbel arvsrätt (5 Mos. 21:17). Denna förstfödslorätt kunde man dock förlora. Esau sålde den till sin bror Jakob för en måltid (Heb 12:16-17, 2 Mos. 4:22). Jakobs förstfödde, Ruben, förlorade den ”eftersom han vanhelgade sin fars bädd.” Hans förstfödslorätt gavs till Josef (1 Krön. 5:1-2). Det samma gällde Josefs son Efraim som fick förstfödslorätten i stället för sin äldre bror Manasse (1 Mos. 45:17-20, Jer. 31:9). David var den yngste i sin familj (1 Sam. 16:11, 17:13-14). Ändå säger Gud om honom: ”Jag ska göra honom till den förstfödde, till den högste bland kungarna på jorden.” (Ps. 89:28). Det är anmärkningsvärt att varken Jakob, Josef, Efraim eller David var förstfödd ur kronologisk synvinkel. Men de blev räknade som förstfödda eftersom de blev viktigast och mest ärade i sina familjer. Så även om Jesus inte är den förste som uppstod från de döda, så är han utan tvekan den viktigaste och mest ärade som någonsin uppstått från de döda. Han är ”förstlingen av de insomnade” (1 Kor. 15:20) som garanterar att alla andra människor kommer att uppstå (1 Kor. 15:22). Han är ”härskaren över jordens kungar”.
Det trovärdiga vittnet bedyrar också att han ”älskar oss”! Vilket otroligt löfte! När vi har svårt att känna Guds kärlek inom oss, så har vi det trovärdiga vittnets ord i dessa verser som vi kan hålla fast vid. Jesus älskar dig, personligen. Han känner dig vid namn. Han har dessutom bevisat det genom att lösa oss från våra synder med sitt blod. Jesus död på korset är en helt avgörande del av Uppenbarelseboken. Vi har alla syndat (Rom. 3:23). Syndens lön är döden (Rom. 6:23). Men i stället för att låta oss ta vårt rättmätiga straff sände Gud sin Son till världen av kärlek (Joh. 3:16). Jesaja uttrycker det profetiskt: ”Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade Herren på honom.” (Jes 53:5-6). ”Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten.” (1 Pet. 2:24) Han friköpte oss från synden ”med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och brist.” (1 Pet. 1:19) Därför kallas han Lammet. Det är tron på Jesus försonande död som ger oss förlåtelse för vår synd. Det är bara hans blod som kan tvätta oss rena från syndens fläckar (se Upp. 7:14, 1 Joh. 1:7). Det är genom tron på Lammets blod som varje människa kan övervinna Satan i sina liv (Upp. 12:11). Den som önskar att förstå Uppenbarelseboken behöver också ha fått sina synder renade i Lammets blod. När de är renade har han lovat att han ska ”aldrig mer minnas deras synder” (Jer. 31:34).
Vi läser också att han gjort oss till ett kungarike och präster åt Gud. När Gud utvalde Israel sa han ”Ni ska för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk.” (2 Mos. 19:6). Under Jesus tid förkastade majoriteten av de judiska ledarna Messias och som konsekvens sa Jesus till dem att ”Guds rike ska tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt.” (Matt. 21:43). I Nya Testamentet citerar Petrus 2 Mos. 19:6 med hänsyftning på församlingen: ”Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förr inte var ett folk är nu Guds folk, ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet.” (1 Pet. 2:9-10) Varje person som fått sina synder tvättade i Lammets blod blir en del av det sanna Israel, Guds utvalda folk. ”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Och om ni tillhör Kristus är ni avkomlingar till Abraham, arvingar efter löftet.” (Gal. 3:28-29) Vilken förmån att vara utvald. Men utkorelsen är inte målet i sig själv. Vi är utvalda för ett uppdrag. Israels uppdrag i både Gamla och Nya Testamentet var mission: ”Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken, för att du ska bli till frälsning ända till jordens yttersta gräns” (Jes. 49:6, Apg. 13:47).
One comment on “Uppenbarelseboken 1:4-6”