Uppenbarelseboken 1:1-3

”Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart måste ske. Han sände sin ängel och gjorde det känt för sin tjänare Johannes, som har vittnat om Guds ord och Jesu Kristi vittnesbörd, allt vad han själv har sett. Salig är den som läser upp och saliga de som lyssnar till profetians ord och tar vara på det som står skrivet i den, för tiden är nära.”

Upp. 1:1-3, SFB15

Uppenbarelseboken är en uppenbarelse från Jesus och av Jesus. Den hjälper oss att förstå hans plan för historien, nutid och framtid samt hans kärlek för oss. Men Uppenbarelsebokens ursprung är faktiskt Gud Fadern. Han är den som håller bokrullen i sin hand och ger den till Jesus (jfr Upp. 5:1, 7). Jesus och Fadern är olika personer med olika roller även om de båda är gudomliga.

Jesus sänder sedan uppenbarelsen vidare genom sin ängel – sannolikt Gabriel – samma ängel som uppenbarade de apokalyptiska synerna för Daniel 600 år tidigare (Dan. 8:15-16; 9:21) och som berättade för Sakarias och Maria om Johannes Döparens respektive Jesus födelse (Luk. 1:19, 26). Han är den ängel ”som står inför Gud” (Luk. 1:19) vilket antyder att han har en speciell ställning inför Gud. Ändå säger Gabriel till Johannes: ”Jag är bara en medtjänare till dig och dina bröder” (Upp. 19:10) Att den ängel som står näst intill Guds Son i himmelens hierarki är den som utvalts för att sända budskapet till människorna borde ge extra vikt åt budskapet i Uppenbarelseboken.

Uppenbarelsen skrevs ned av Guds tjänare Johannes. Johannes hade vittnat om Guds ord och Jesus vittnesbörd. Många har spekulerat i vilken Johannes det syftar på. Traditionellt har man utgått från att det är aposteln Johannes (en av Jesus lärjungar) som skrivit boken. Men påståendet har ifrågasatts så tidigt som på 200-talet, främst baserat på att Uppenbarelsebokens grekiska skiljer sig tydligt från Johannesevangeliets och Johannesbrevens välpolerade grekiska. Det finns flera personer i Bibeln vars namn var Johannes:

1. Johannes Döparen (Matt. 3:1)
2. Aposteln Johannes (Matt. 10:2)
3. Johannes Markus (Apg. 12:12)
4. En släkting till översteprästen (Apg. 4:6)

Av dessa är den enda rimliga författaren aposteln Johannes. Men många bibelkritiker har tänkt att det finns en annan Johannes, okänd från övriga skriftställen, som skrev Uppenbarelseboken. Dock är den tidiga traditionen entydig om att det var aposteln Johannes som skrev Uppenbarelseboken.

• Justinius Martyren (100-165 e.Kr.): “det fanns en viss man hos oss, vars namn var Johannes, en av Kristi apostlar, som profeterade genom en uppenbarelse som gavs till honom att de som trodde på vår Kristus skulle bo tusen år i Jerusalem” (Dialog med Tryphon, kap. 81)
• Irenaeus av Lyon (130-202 e.Kr.): ”Även Johannes, Herrens lärjunge… säger i Uppenbarelseboken: [Upp. 1:12-16 citerat]” (Mot heresierna, bok 4, kap. 20, par. 11)
• Klemens av Alexandria (150-215 e.Kr): “Lyssna på berättelsen… om aposteln Johannes. För när han, då tyrannen dött, återvände till Efesus från ön Patmos, gick han på inbjudan iväg till de angränsande områdena…” (Vem är den rike mannen som blir räddad?, kap. 42)
• Tertullianus (160-225 e.Kr.): “Aposteln Johannes blev först oskadd nedsänkt i kokande olja och därefter förvisad till sin ö i exil!” (Om föreskriften mot heretikerna, kap. 81)
• Hippolytus av Rom (170-235 e.Kr.): “För han ser en uppenbarelse av vördnadsbjudande hemligheter när han befinner sig på ön Patmos, vilka han återger fritt och låter andra veta om. Berätta för mig, välsignade Johannes, apostel och lärjunge av Herren, vad såg du och hörde angående Babylon?” (Avhandling om Kristus och Antikrist, kap. 36)
• Origenes (185-254 e.Kr.): “Johannes, Sebedaios son, säger i sin Uppenbarelse: [Upp. 14:6-7 citerat]” (Kommentar till Johannesevangeliet, kap. 14)

Dessa vittnesbörd visar att det rådde en självklar, välkänd allmän uppfattning i den tidiga kristna kyrkan att det var aposteln Johannes som skrev boken. Uppenbarelseboken själv antyder att författaren var mycket välkänd i den tidiga kristna kyrkan. Han kallar sig endast ”er broder Johannes”  22:8). Det låter väldigt likt det vi läser i 1 Joh. 1:1 ”det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi”. Författarens fokus på Lammet påminner om Johannesevangeliet 1:29 där Jesus kallas ”Guds Lamm som tar bort världens synd”. Många andra paralleller kan göras. Skillnaden i grammatik och stil kan förklaras med att vissa tidiga källor hävdar att Johannesevangeliet skrevs i samråd med andra apostlar. Det vore därför inte så konstigt om den har en annan textstil. Den Muratorieframentet från 170 e.Kr. säger: ”Det fjärde evangeliet är Johannes, en av lärjungarna. När hans medlärjungar och församlingsledare vädjade till honom sa han: ”Fasta tillsammans med mig i tre dagar från och med idag, och det som uppenbaras för var och en av oss ska vi berätta för varandra.” Under den natten uppenbarades det för Andreas, en av apostlarna, att Johannes efter att alla reviderat det skulle berätta allt i sitt eget namn.” Andra källor säger att en viss Papias of Hierapolis ”skrev ned evangeliet korrekt medan Johannes dikterade.” (Daniel Theron, Evidence of Tradition s. 32, 33). Många av Bibelns författare använde sig av skribenter (se t.ex. Rom. 16:22, 1 Pet. 5:12). I fångenskap på ön Patmos lär Johannes inte ha haft tillgång till någon skribent och då är det begripligt om grekiskan blev mindre ”korrekt” grammatiskt.

I vers 3 uttalas en välsignelse över den som läser och lyssnar och tar vara på budskapet i Uppenbarelseboken. Hur ivrigt borde inte kristna studera boken för att få del av välsignelsen? Det sägs om Gamla Testamentets profeter: ”Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få. De försökte förstå vem eller vilken tid Kristi Ande i dem syftade på när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa. Och det uppenbarades för dem att det inte var sig själva utan er som de tjänade med sitt budskap.” (1 Pet. 1:10-12). Trots att budskapet inte gällde deras tid så lät de inte bli att studera profetiorna så långt det var möjligt för dem att förstå. Hur mycket viktigare är det inte att vi idag läser profetiorna som faktiskt handlar om vår tid. Vilken kontrast mellan dessa profeter och många av dagens kristna när det kommer till deras inställning till profetiorna och främst Uppenbarelseboken. Många anser att boken är så mystisk att alla försök att förstå den är dömda att misslyckas. En kommentator sa om Uppenbarelseboken: ”Det här är en bok som antingen drar till sig en galen man eller som gör honom till en.” (citerat i Edmond Hiebert, An Introduction to the New Testament, s. 232) Men skulle Jesus ge en välsignelse som är omöjlig att få? Kallar han det en uppenbarelse (apokalypsis) när den i själva verket är en beseglad bok, trots att han själv sa: ”Försegla inte profetians ord i denna bok” (Upp. 22:10)? Nej, vi måste förkasta alla antydningar om att Uppenbarelseboken inte går att förstå om vi ska vara trogna ordet. Dessutom sägs det att tiden för uppfyllelsen är nära.