Vem tillber du?

”Med lena band drog jag dem, med kärlekens band” (Hos 11:4)

Det var i gymnasiets andra år, på religionslektionen, som frågan kom till mig som en blixt från klar himmel. Gud hade mycket lite plats i mitt liv. Strävan i mitt liv var att bli populär bland mina världsligt sinnade klasskamrater. Jag var livrädd för att bli föraktad och min bäst dolda hemlighet var att jag faktiskt trodde på Gud. Läraren, som troligtvis inte var kristen, hade undervisat oss om vad tillbedjan betydde. Han förklarade att tillbedjan ungefär handlade om det som är viktigast i vårt liv, det som vi värdesätter mest och tar mest tid för. Mot slutet av lektionen gav han oss ett frågeblad. En av frågorna löd: ”Vad/vem tillber du?” Jargongen i klassrummet var mycket road. En kille erkände med sarkastiskt tonläge att han tillber sin flickvän. Men frågan träffade mig rakt i hjärtat. Sen barn visste jag att det endast var Gud som är värdig tillbedjan, och jag kände avsmak för de ständiga, nedvärderande kommentarerna om Gud. Som en protest skrev jag ”Gud” som svar. Men strax slog mig mitt samvete. Tillbad jag verkligen Gud? Nej, det vore nog att ljuga. Jag tänkte länge på frågan. Tillslut tillade jag med så liten text att den nästan var oläslig: ”skulle jag önska”. När jag tänker tillbaka på den tiden berörs jag till djupet av mitt hjärta. Texten var inte för liten för Gud att läsa. Han såg min bekännelse och min längtan bakom mitt världsliga sinnelag. Med lena band drog han mig, tills jag lärde känna honom och kunde tillbe honom. Jag är så tacksam till den lärare som gav mig frågan och vill föra vidare den till dig idag: ”Vem tillber du?”