Uppenbarelseboken 1:17-18

”När jag såg honom, föll jag ner som död för hans fötter. Men han lade sin högra hand på mig och sade: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet. Och jag har nycklarna till döden och helvetet.”

Upp. 1:17-18, SFB15

När Johannes får se Jesus är reaktionen inte som när man träffar sin jämlike bästis. Det är inte en go kram och ”Vad kul att se dig, länge sen sist!” Nej, Johannes faller ner som död inför Jesus fötter i fullständig underkastelse, tillbedjan och till och med bävan. Samma reaktion har alla människor i Bibeln som får möta Gudomen i sin härlighet (se t.ex. 2 Mos. 34:8, Hes. 1:28, Dan. 8:18, 10:7-10, Matt. 17:6). Även änglarna som ständigt tjänstgör inför Fadern täcker sina ansikten i hans närvaro och utropar: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet.” (Jes. 6:3). När Jesaja fick se det i sin syn sa han: ”Ve mig, jag förgås! För jag är en man med orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar” (Jes. 6:5). När Petrus blev varse om Jesus sanna natur föll han ner på sina knän och utbrast: ”Gå bort från mig, Herre! Jag är en syndig människa.” (Luk. 5:8). Guds helighet är så ren och upphöjd att ingen syndare kan tåla hans fulla härlighet (2 Mos. 33:20). Även änglarnas härlighet bleknar i jämförelse då ”han finner fel hos sina änglar.” Kan då ”en människa stå rättfärdig inför Gud, kan en människa vara ren inför sin skapare?” (Job 4:17-18) Den initiala känsla som uppfyller människor som möter Gud är mer än bara respektfull vördnad. Det är fruktan och bävan för sitt eget liv som kommer från en överväldigande känsla av sin egen ovärdighet och syndfullhet. Man upplever det som att Guds härlighet kommer att utplåna en på ett ögonblick. Hur osmakligt och rent av hädiskt är det då inte att behandla Guds namn eller tillbedjan av honom på ett lättsamt och roande sätt? När människor förstår Guds helighet så kan de på allvar frukta Gud med insikt om sin ovärdighet.

Men Johannes lämnas inte i sin skräck och självömkan. Jesus lägger sin hand på Johannes och säger ”Var inte rädd.” Vilken ofattbar tröst! Vilken nåd! Liksom Jesaja fick sin synd borttagen av en beröring av ett kol från Guds altare så har Jesus beröring samma effekt på Johannes. Ja, Johannes förtjänade döden, men Jesus hade smakat döden i hans ställe (Heb. 2:9). Därför hade han inget att frukta. Samma sak säger Jesus till dig om du insett din syndfullhet och ovärdighet. Var inte rädd. Lyft din blick till Jesus. Han har tagit bort din synd och du kan därför möta Gud som en som aldrig har syndat.

Jesus beskriver sig själv som ”den förste och den siste”, ett namn som bara tillhörde Jehova (Jes. 44:6, 48:12, se kommentar till Upp. 1:8). Han kallar sig den levande, den som var död och lever i evigheters evighet och har nycklarna till döden och helvetet. Grundtextens ord för ”helvetet” är hades, och betyder ”dödsriket” eller ”graven”. Det var ur hades som Jesus uppstod på söndagsmorgonen efter kostfästelsen (Apg. 2:31) och det är därifrån som de rättfärdiga ska uppstå en dag (1 Kor. 15:55). Ordet syftar alltså inte på eldsjöns slutliga straff utan på att Jesus har makt att ge liv. Han säger själv: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör” (Joh. 11:25). Jesus själv besegrade döden på korset. Han gjorde ”den maktlös som hade makt över döden, alltså djävulen” (Heb. 2:14). Genom sin död och uppståndelse säkerställde han för all framtid rätten att befria dödens fångar genom en uppståndelse som hans. Han låste upp Lasarus grav och gav honom tillbaka livet (Joh. 11:43-44). Och vid den yttersta dagen ska ”alla som ligger i gravarna ska höra hans röst och komma ut. De som har gjort gott ska uppstå till liv, och de som har gjort ont ska uppstå till dom.” (Joh. 5:28-29) Den som har Sonen har livet. För henne gäller löftet: ”Gud är för oss en frälsningens Gud, hos Herren Gud finns en utväg från döden.” (Ps. 68:21) Kanske har vi förlorat någon till döden. Vi behöver inte sörja som dem som inte har något hopp.  ”När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.” (1 Thess. 4:16-18)