Uppenbarelseboken 2:8-11

”Och skriv till ängeln för församlingen i Smyrna: Så säger den förste och den siste, han som var död och som lever igen: Jag känner ditt lidande och din fattigdom – men du är rik! – och hur du hånas av dem som kallar sig judar men inte är annat än en Satans synagoga. Var inte rädd för vad du ska få utstå. Se, djävulen kommer att sätta några av er i fängelse för att ni ska prövas, och ni kommer att lida i tio dagar. Var trogen intill döden, så ska jag ge dig livets krona. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna! Den som segrar ska inte skadas av den andra döden.” (Upp. 2:8-11, SFB15)

Historisk tillämpning

Smyrna är en av de äldsta städerna i Medelhavsområdet. Det är en grekisk stad i dagens Turkiet som sedan 1900-talet kallas Izmir. ”Ängeln” eller ledaren för Smyrnas församling på Johannes tid var troligen Polykarpos. Irenaeus skriver: “Polykarpos undervisades inte bara av apostlarna, och samtalade med många som hade sett Kristus, men blev också insatt av apostlarna som biskop i församlingen i Smyrna, som jag också träffade i min tidiga ungdom” (Irenaeus, Mot heresierna, kapitel 3). Polykarpos fick flera årtionden senare personligen lida martyrdöden när han vägrade offra rökelse till den romerska kejsaren och förneka Jesus. Han svarade med de starka orden: ”I åttiosex år har jag tjänat honom, och han har aldrig gjort mig orätt. Hur skall jag kunna smäda min konung, som har frälst mig?” (De apostoliska fäderna, s. 130, övers. Per Beskow). Han brändes därefter på bål tillsammans med andra kristna, men stacks ned när elden inte tog sig. Så församlingen i Smyrna skulle bli väl förtrogen med martyrskap. Vilken tröst gav inte Jesus budskap till denna prövade församling: ”Jag känner ditt lidande och din fattigdom – men du är rik! … var trogen intill döden, så ska jag ge dig livets krona… Den som segrar ska inte skadas av den andra döden.” När Polykarpos och de andra martyrerna i Smyrna hade bestått provet skulle livets krona väntade dem vid uppståndelsen (jfr 2 Tim 4:8). Då skulle de inte drabbas av ”den andra döden” som deras förföljare skulle få lida om de inte omvände sig (jfr Upp. 20:14-15). Hänvisningen till ”de som kallar sig judar men inte är annat än en Satans synagoga” handlar troligen om att judendomen var en skyddad religion i romarriket (religio licita). Ateism och andra icke-statligt godkända religioner var dock förbjudna och kunde straffas med döden. Eftersom de kristna var en judisk sekt skyddades de först från förföljelse. Men genom att hävda inför romarna att de kristna inte var sanna judar utan en ny religion kunde judarna göra de kristna fredlösa. Kristendomen blev därmed klassad som religio illicita (olaglig religion) vilket var orsaken till de grymma förföljelser Rom utsatte de kristna för under flera århundraden. Judarnas förtal mot kristna var en vanlig orsak till förföljelse under apostlarnas tid (se t.ex. Apg. 13:45; 14:2, 19; 17:5, 13; 18:5, 6, 12; 21:27). Tertullianus kallade synagogan ”förföljelsens källa” (Scorpiace 10, Ante-Nicene Fathers 3, s. 643). När judarna förkastade Messias och förföljde hans efterföljare förkastade Gud nationen som sitt utvalda folk och en annan makt tog över ledarskapet i synagogan (jfr Matt. 21:43, 23:34-38, Joh. 8:44).

Universell tillämpning

”Var trogen intill döden, så ska jag ge dig livets krona” är Jesus ord till Smyrna. En sann kristen får sällan ett bekvämt liv. Förföljelse och lidande är något som alla behöver förvänta: ”Så kommer alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att bli förföljda.” (2 Tim. 3:12). Jesus fokus är lycka och salighet i det verkliga, eviga livet, inte bekvämlighet i detta temporära liv. Det betyder dock inte att det är miserabelt och tungt att vara kristen. Jesus löfte är: ”Jag säger er sanningen: Ingen lämnar hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min och för evangeliets skull utan att få hundrafalt igen. Här i världen får de hus, bröder, systrar, mödrar, barn och åkrar, mitt under förföljelser, och sedan i den kommande världen evigt liv.” (Mark. 10:29-30). Den kristne lovas inte bara hundrafalt igen i denna världen utan också evigt liv. Dessutom har Jesus lovat oss frid i honom mitt i allt lidande: ”Detta har jag sagt er för att ni ska ha frid i mig. I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen.” (Joh. 16:33). Den friden grundar sig i samvetsfrid. Jesus har förlåtit oss våra synder och om vi bekänt våra synder inför honom kan vi stå frimodiga och rakryggade inför Guds tron som om vi aldrig hade syndat. Om Gud inte fördömer oss, vem är då våra fiender eller de jordiska myndigheterna att göra det? ”Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?” (Rom. 8:31). Liksom Polykarpos kan vi ha fullkomlig frid även när vi står inför avrättning. Trohet intill döden är villkoret för att få livets krona. Många kristna är trogna Jesus när det passar och när beslutet att vara trogen inte orsakar några personliga lidanden för dem själva. Men när olägenhet, ekonomisk förlust eller hån hotar så kompromissar de med sin övertygelse. Dessa kommer inte att få livets krona, med mindre de omvänder sig och vinner seger. En sann kristen vill hellre dö än att synda. De hugger hellre av sig sin hand eller fot eller rycker ut sitt öga än att ge efter för medveten synd (Mark. 9:43-48). Deras hat till synden är starkare än deras kärlek till livet (Upp. 12:11). De är villiga att säga som Daniels tre vänner när kung Nebukadnessar hotade med den brinnande ugnen: ”Om det blir så, är vår Gud som vi dyrkar mäktig att rädda oss ur den brinnande ugnen och ur din hand, o konung. Men om inte, så ska du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte tillber guldstatyn som du har ställt upp.” (Dan. 3:17-18). Deras mirakulösa bevarande är ett vittne för att det är sådan tro Jesus förväntar från oss. Har du martyrernas tro och integritet? Den formas dagligen genom trohet i de små sakerna i livet med Kristus.

Profetisk tillämpning

Profetiskt sett passar Smyrnas martyrerfarenhet perfekt in på den allmänna kyrkans historia från apostlarnas död omkring 100 e.Kr. till ediktet i Milan år 313 e.Kr. Under denna tidsperiod var kristendomen olaglig. De kristna förföljdes systematiskt och brutalt av flera olika kejsare i minst åtta omgångar och tiotusentals kristna dödades. Bland martyrerna var Ignatius, Justinus, Polykarpos, Germanikus, Ireaneus, Chrysostomos, Cyprian mfl. Den sista förföljelsen under kejsare Diocletianus och hans efterträdare var den brutalaste och varade i tio års tid mellan 303–313 e.Kr. Under denna tidsperiod sållades verkligen agnarna från vetet i kyrkan. Rom tvingade de kristna att överlämna sina heliga skrifter till myndigheterna till att brännas. Annars skulle de själva dödas. Många kristna klarade inte av trycket. Kyrkohistorikern Philip Schaff skriver: “Liksom under de tidigare förföljelserna var också nu antalet avfällingar som föredrog det jordiska livet över det himmelska mycket stort” (History of the Christian Church 2, s. 69). De som överlämnade Biblar eller namnen på kristna till myndigheterna kallades på latin för traditores (föregångaren till engelskans traitor, förrädare). Profetian säger att ”djävulen kommer att sätta några av er i fängelse för att ni ska prövas, och ni kommer att lida i tio dagar” (Upp. 2:10). I många av Gamla Testamentets profetior symboliserar en dag ett år (se t.ex. Hes. 4:6, 4 Mos. 14:34, Dan 9:25). Applicerar vi denna princip på de tio dagarna som nämns här passar det perfekt med förföljelsen som började med Diocletianus 303 och slutade med Konstantins fredsedikt år 313. Profetian om de som säger sig vara judar men inte är det passar dessutom in på den förföljelse som de kristna fick utstå från judarna under den här tiden. Justinus Martyren skriver t.ex.: “Under det judiska kriget som nyligen härjade, gav Barkokhba, ledaren för det judiska upproret, order om att endast kristna skulle utsättas för grymma straff om inte de förnekade Jesus Kristus och hädade” (Första Apologin, kapitel 31). Motsättningarna mellan judar och kristna kristalliserades under denna tidsepok och ledde senare till att kyrkan övergav sina judiska rötter, inklusive sabbaten och gav tillbaka med samma mynt när de själva kom till makten. Men trots, eller kanske på grund av, den hårda förföljelsen, växte kyrkan oerhört kraftigt under denna tid. Tertullianus som levde under förföljelsen skrev: “Ju mer ni dödar oss desto fler blir vi. Martyrernas blod är kyrkans utsäde. … Därför att de som ser oss dö undrar varför, eftersom vi dör som människor man vördar, inte som slavar eller kriminella. Och när de får reda på varför, ansluter de sig till oss.” (Apologin 50). Snart tog kristendomen över hela romarriket.