Uppenbarelseboken 2:12-17

”Och skriv till ängeln för församlingen i Pergamon: Så säger han som har det skarpa tveeggade svärdet: Jag vet var du bor, där Satan har sin tron. Och du håller fast vid mitt namn och har inte förnekat tron på mig, inte ens under dagarna då Antipas, mitt trogna vittne, blev mördad hos er där Satan bor. Men jag har en sak emot dig: att du har några där som håller fast vid Bileams lära, han som lärde Balak att gillra en fälla för Israels barn så att de åt kött från avgudaoffer och var otrogna. På samma sätt har också du några som håller fast vid nikolaiternas lära. Vänd därför om! Annars kommer jag snart till dig och strider mot dem med min muns svärd. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna! Den som segrar ska jag ge av det dolda mannat. Och jag ska ge honom en vit sten, och på stenen är skrivet ett nytt namn som ingen känner utom den som får det.” (Upp. 2:12-17, SFB15)

Historisk tillämpning

Pergamon var huvudstaden i provinsen Asien med ca 200 000 invånare. Pergamon hade antikens näst största bibliotek efter Alexandria. När Egypten vägrade sälja mer papyrus till Pergamon, av rädsla för att förlora sin prestige, uppfann de ett nytt skrivmaterial av tunna djurhudar – pergament – som används även idag. Religiöst sett var staden starkt hednisk. Den var känd för sitt Atenatempel och magnifika Zeusaltare som man kan finna delar av i Pergamonmuséet i Berlin och det var här som Roms kejsarkult hade sitt centrum. Zeusaltaret såg ut som en jättelik tron och det är möjligt att referensen till Satans ”tron” syftar på detta hedniska altare. Pergamon hade även ett helandetempel tillägnat guden Asklepios som med sin ormstav blivit läkekonstens symbol. Dit vallfärdade hedningar och övernattade där för att Asklepios skulle bota olika krämpor. Dessutom stod ett tempel tillägnat Serapis i staden.

Det finns en kyrklig tradition från 1000-talet som hävdar att Antipas var namnet på en f.d. församlingsledare i Pergamon som var insatt av Johannes men som led martyrdöden av Serapis-tillbedjare genom att brännas i en mässingstjur under Domitianus tid (81-96 eKr). På 600-talet menade Andreas av Caesarea att han läst Antipas martyrium. Men inget är känt om Antipas eller detta dokument från historiskt tillförlitliga källor. Det är dock möjligt att Pergamons församling på Johannes tid haft en medlem vid det namnet som fick lida martyrdöden.

Bileams lära syftar på profeten i 4:e Mosebok som tillkallades av Moabs kung Balak för att förbanna Israels folk, men som hindrades ”när en stum åsna talade med människoröst” (2 Pet. 2:16) och han tvingades välsigna Israel i stället. Men Bileam ”älskade orättfärdighetens lön” (2 Pet. 2:15) och lärde Balak hur man skulle få Israel på fall. ”Efter Bileams råd” (4 Mos. 31:16) började kvinnorna i Moab infiltrera Israels läger och fick männen att delta i deras offermåltider och fertilitetsakter. Även Israels ledare deltog och Guds vrede drabbade folket. Den stoppades bara när prästen Arons barnbarn Pinehas dödade en av de främsta upprorsmakarna (Ps. 106:30). Som straff för synden vid Baal Peor dog 24 000 israeliter (4 Mos. 25:9; 1 Kor. 10:8). Baal Peor var en dödskult. Psalmisten säger: ”De band sig till Baal-Peor och åt av offren till de döda” (Ps. 106:28). Men trots att de trodde sig vörda de döda så var det egentligen ”onda andar” de tillbad (Ps. 106:37, jfr 1 Kor. 10:20). Gud hade med dödsstraff förbjudit all kommunikation med de döda just eftersom det inte är de döda man talar med utan demoner (3 Mos. 27:3; 5 Mos. 18:10-12; Jes. 8:19). Det verkar även ha varit några i Pergamon som lärde folk att ”äta kött från avgudaoffer”. I kyrkomötet i slutet på 40-talet eKr hade kyrkan beslutat att detta var förbjudet för kristna då det kunde uppfattas som eller leda till avgudadyrkan (se Apg. 15:19-21, 29, Rom. 14:1, 1 Kor. 8:1-13).

Se kommentar till Upp. 2:1-7 angående ”nikolaiternas lära”.

Det ”dolda mannat” syftar på den guldkruka med manna som låg dolt i förbundsarken i helgedomens allra heligaste rum (Heb. 9:4; 2 Mos. 16:33-34). När Israels folk saknade mat, lät Gud ”manna regna över dem till mat och gav dem säd från himlen. Människor fick äta änglars bröd…” (Ps. 78:24-25).

Angående den vita stenen så finns det en rad olika antika ceremonier som detta sägs anspela på. Vissa hänvisar till en sed att lägga en vit eller svart sten i en urna vid ett domslut för att beteckna om den anklagade var friad eller fälld. Andra syftar på en tradition för att uttrycka vänskap till någon som visat dig gästfrihet. Vandraren och värden delade en sten och graverade in sina namn i delarna. När värden eller någon anhörig till honom besökte vandrarens familj kunde han visa upp stenen för att få igen gästfriheten.

Universell tillämpning

Till skillnad från Efesos församling, som inte kunde tåla ”onda människor” och ”nikolaiternas lära”, så tycks Pergamons församling sakna församlingstukt och hat för falska läror. Detta får de kritik för. Den tidiga kyrkan praktiserade församlingstukt och uteslöt den som levde i öppen synd (jfr Gal 6:1; 2 Tim. 2:25; 1 Tim. 1:20; 5:20; 1 Kor. 5:5, 11-13; Matt. 18:15-17). Det skulle göras med största tålamod och kärlek. Målet var att syndaren skulle förstå allvaret i synden och återupptas i församlingsgemenskapen (2 Kor. 2:6-8). Skulle din församling få samma kritik som Pergamons från Jesus? Tar den synden och villoläror på allvar så att inte medlemmar vaggas in i en falsk trygghet om att deras relation med Gud är okej, när den inte är det?

Jesus undervisade att mannat var en bild på honom: ”Jag är det levande brödet som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet ska leva i evighet. Och brödet som jag ger är mitt kött, för att världen ska leva” (Joh. 6:51). Att få äta av det dolda mannat är alltså synonymt med att äta ”Människosonens kött och drick[a] hans blod” (v.53). Han förklarar vad han menar ”De ord som jag har talat till er är Ande och liv” (v.63). När vi regelbundet läser Bibeln under Andens ledning, och med en önskan om att följa vad vi läser, blir ordet levande och verksamt i oss (Heb. 4:12). Vi får seger över synder i vårt liv och lär oss ständigt nya saker om Gud. Jesus kommer dagligen att ge oss dolda skatter i hans Ord, precis som israeliterna fick manna från himlen varje dag. De som visat gästfrihet genom att släppa in Jesus i sitt hjärta och bjuda honom på måltid (jfr Upp. 3:20) kommer han bildligt talat att ge en ingraverad vit sten och bjuda igen genom att låta oss äta av det dolda mannat.

Gästfrihet är alltid en handling som blir rikligen belönad. Bibeln förmanar oss: ”Glöm inte att visa gästfrihet, för genom gästfrihet har några fått änglar till gäster utan att veta om det.” (Heb. 13:2). Abraham, Lot och Kleopas på väg till Emmaus är bara några exempel på när denna vers bokstavligen uppfyllts.

Profetisk tillämpning

Profetiskt skulle Pergamon passa in på kyrkans historia från Konstantins omvändelse till kyrkans slutliga avfall på 500-talet. Ediktet i Milano 313 e.Kr. satte stopp för förföljelserna i Västrom. Så småningom gjorde Konstantin kristendomen till officiell statsreligion och avskaffade hedendomen. Han flyttade rikets huvudstad till Konstantinopel och lämnade så ett maktvakuum som kyrkans ledare fick fylla (se kommentar till Upp. 13:2). Kristna jublade. Biskopar fick ledande ställningar i riket. Hedningar konverterade och de som förrått kristendomen (traditores, se kommentar till Upp. 2:8-11) kom tillbaka till kyrkan i stora skaror. En falang i kyrkan (med bas i Rom) önskade ta in dessa utan dröjsmål, omdop eller disciplinära åtgärder. Andra var mer försiktiga och ville se genuin omvändelse och omdop innan de togs tillbaka. En puritansk grupp i Nordafrika gick i bräschen för de senare. Deras fiender kallade dem donatister efter Donatus, deras ledare på 300-talet. Men rörelsen tillhörde en mycket äldre falang i kyrkan som kallade sig själva kataroi (renläriga, puritaner). I Mindre Asien och Egypten kallades de novatianer (efter ledaren Novatianus), montanister eller melitianer (efter ledaren Meletios). Alla dessa grupper hade samma kritik mot moralisk kompromiss i kyrkan.

Donatisterna vägrade erkänna de biskopars ämbete som varit traditores men som inte visat genuin omvändelse och blivit omdöpta. I stället valde de andra biskopar. Kyrkorna i Rom och Gallien diskuterade frågan 313 och menade att donatisterna gjort fel och förklarade donatisternas biskopar ogiltiga. Men donatisterna backade inte. Därmed uppstod två kyrkoorganisationer – en bekännelsekyrka (med tydliga medlemskrav och församlingstukt) och en folkkyrka (utan medlemskrav och församlingstukt). Frågan om vilken som var den sanna kyrkan orsakade en identitetskris i kristendomen. I stället för att ta till sig tillrättavisning från Jesus till Pergamon mot slapp församlingstukt vädjade Roms biskopar till den nyomvände kejsaren Konstantin för att lösa konflikten. År 314 samlade han en synod i Arles som fördömde donatisterna. Trots överklagan befäste Konstantin domen år 316 och beordrade förföljelse av donatisterna samt konfiskering av deras egendomar. Men donatisterna var vana vid förföljelse och martyrskap. När Roms biskopar kom för att förmedla kejsarens beslut svarade Donatus: “Vad har kejsaren med kyrkan att göra?” (Optatus av Milevis, Against the Donatists 3:3). Dessa ord fick stor effekt: “Donatus retorik ekade från varje donatistisk predikstol, från predikanter som förkunnade att man måste lämna en kyrka som ’bedrev otukt med jordens kungar’ och vars prelater var kejsarens verktyg” (Henry Wace, A Dictionary of Christian Biography, s.445). Fler kejserliga påbud grep till våld mot donatisterna. Vissa extrema donatister tog till vapen och försvarade sig, men de flesta accepterade martyrskapet frivilligt. Trots förföljelsen växte sig donatisterna starkare och kunde vid olika kyrkomöten samla mellan 200-300 biskopar. I sitt brev till Augustinus år 408 hade donatisten Vicentius argumenterat att ”ingen ska tvingas följa rättfärdighet” (se Augustinius, brev 93, 2:5). I sitt svar menade Augustinus att Luk. 14:23 gav staten skyldighet att använda våld för att tvinga heretiker att konvertera till katolicismen – en princip som blev normgivande för medeltidens förföljelse av kättare (ordet kättare härstammar för övrigt från just kataroi). Donatisterna förlorade sina medborgerliga rättigheter och 415 förbjöds de vid dödsstraff att samlas för tillbedjan. Men de dog inte ut.

Drygt hundra år senare gjorde Justinianus det olagligt i hela romarriket att tro fel. Påven erkändes vara ”huvudet över alla kyrkor” (Codex Justinianus 1:1:8). I sin lag år 533 skrev han: ”Vadhelst de kyrkliga påbuden förbjuder kommer vi också genom våra lagar att förbjuda” (Codex Justinianus 1:3:44). Alla som inte skrev under på kyrkomötenas tolkningar skulle ”inte ha något gemensamt med resten av mänskligheten”. De blev förföljda, landsförvisade och laglösa. Deras egendomar konfiskerades. De fick inte köpa eller sälja. Det blev ett straffbart brott att ansluta sig till donatisterna och andra grupper ”eftersom brott mot den gudomliga religionen skadar alla”. Ingen kättare skulle ”ha rätt att samlas och be någonstans på romersk mark” (Codex Justinianus 1:5:4-5). För att hindra fler från att bli heretiker förbjöds även Bibeln. Justinianus resonerade: “Därför följer det att läsning av den Heliga Skrift måste förbjudas eftersom den ständigt förvrängs av heretiker.” (Justinianus I, Patrologia Graeca, 86, I. 1136 A – 1137 B). Hur långt hade inte kyrkan fallit från sin mästare som sagt: ”Mitt rike är inte av den här världen” (Joh 18:36). Puritanerna fick från och med nu gå under jorden och fly ut i vildmarken (se Upp. 12:6, 14).

Namnet Antipas kommer från Antipater (se Josefus, Judiska fornminnen, 14.1.3) som betyder ”emot fader”. Pater är varifrån ordet ”påve” kommer. Väckelsepredikanten William Miller på 1800-talet menade därför att Antipas profetiskt talat symboliserade ”en grupp människor som motsatte sig biskoparnas eller påvarnas makt på den tiden… [som] led martyrdöden i Konstantinopel och Rom” (Miller’s Lectures, s. 138, 139). Denna tolkning passar bra in på förföljelsen av puritanerna mellan år 313 och 538.

Bön till de döda blev mer och mer påtagligt under den här tidsperioden i kyrkohistorien. Vördad för martyrerna, som gett sitt liv för sin tro gick till överdrift. Precis som fariséerna, som ”bygger profeternas gravar och smyckar de rättfärdigas gravmonument och säger: Hade vi levt på våra fäders tid, så hade vi inte varit medskyldiga till profeternas blod” (Matt. 23:29, 30) så mördade de samtidigt donatisterna, montanisterna, arianerna och andra s.k. heretiska grupper. Tron på den grekiska idén om själens odödlighet och att de döda kunde bistå de levande kom successivt in i kristendomen. Jesus och apostlarna hade kallat döden en sömn fram till uppståndelsen (se tex Joh. 11:11-14, 1 Thess. 4:13-18) och ansåg att själen kunde dö (Matt 10:28, Jak 5:20). Martyren Ignatius, som var samtida med aposteln Johannes, önskade att han inte skulle vara till besvär när han ”somnat in [i döden]” (Brevet till romarna, kap. 4). Irenaeus på 130-talet skrev att när de rättfärdiga dör ”går deras själar till den plats som Gud har berett åt dem och vistas där i väntan på uppståndelsen. Sedan återfår de sina kroppar och uppstår helt, alltså i kroppen så som Herren uppstod, och så träder de fram inför Gud.” (Mot heresierna, 5.31.2, övers. Olof Andrén & Per Beskow, s.232). Justinius Martyren delade samma uppfattning några årtionden senare: “Om du har fallit in med några som kallas kristna, men som inte erkänner detta, och vågar häda Abrahams, Isaks och Jakobs Gud och säger att det inte finns någon uppståndelse från de döda, och att deras själar, när de dör, tas till himlen, tro inte att de är kristna…” (Dialogue With Trypho, kap. 80). Arnobius talade om döden som ”vår själs förintelse” (Against the Pagans, 2.33) och tron på själens odödlighet som ett ”fåfängligt hopp” och ”djupt rotad arrogans och högmod” (Ibid 2.16). Men teologer som Origenes och Tertullianus hade på 200-talet tagit till sig den hedniska läran om själens odödlighet. Augustinus och de kappadokiska fäderna gjorde den till dogm för katolska kyrkan på 400-talet. Nu började Bileams lära om att offra till döda sprida sig i kyrkan. Man kallade martyrerna för helgon som befann sig i himlen och kunde be för oss. De sågs som extra medlare mellan människan och Jesus. Hedendomen vann intrång i kristendomen. En historiker skriver: ”Den större delen av det romerska riket döptes endast med vatten, inte med Ande och evangeliets eld, och det smugglade in ett hedniskt levnadssätt och uppförande in i kyrkan under ett nytt namn” (Philip Schaff, History of the Christian Church 3, s. 93).