Uppenbarelseboken 2:1-7

”Skriv till ängeln för församlingen i Efesos: Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, han som vandrar bland de sju ljusstakarna av guld: Jag känner dina gärningar, ditt arbete och din uthållighet. Jag vet att du inte kan tåla onda människor. Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare. Ja, du är uthållig, och du har uthärdat mycket för mitt namns skull utan att tröttna. Men jag har en sak emot dig: att du har övergett din första kärlek. Kom därför ihåg varifrån du har fallit, och vänd om och gör dina första gärningar. Annars, om du inte vänder om, kommer jag till dig och flyttar din ljusstake från dess plats. Men den fördelen har du: att du hatar nikolaiternas gärningar som också jag hatar. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna! Åt den som segrar ska jag ge att äta av livets träd som står i Guds paradis.”

Upp. 2:1-7 SFB15
Historisk tillämpning

Efesos var en hamnstad i provinsen Asien (i dagens västra Turkiet). Församlingen grundades av Paulus (Apg. 18:19-21) som arbetade där under tre års tid (Apg. 20:31) med stor framgång. Den blev basen för den missionsverksamhet som resulterade i att ”alla som bodde i Asien, judar och greker, fick höra Herrens ord.” (Apg. 19:10). Ovanliga under gjordes i Efesos (Apg. 19:11-12) och en stor reformation fullföljdes bland medlemmarna när de brände sina trolldomsböcker för ett värde av ca 40 årslöner (Apg. 19:18-19). Församlingen mötte även mycket motstånd. Silversmeden Demetrius ledde t.ex. ett upplopp i staden bland avgudatillverkarna som förlorade stora inkomster när människorna blev kristna (Apg. 19:24-40). Paulus skrev till korinthierna hur han själv ”kämpade mot vilddjuren i Efesos” (1 Kor. 15:32). Men församlingen var uthållig och arbetade hårt. En av de troende från området var Tychikus som Paulus tog med sig på sina resor för att lära upp till en ”trogen tjänare och medarbetare i Herren” (Kol 4:7, Apg. 20:4, Tit 3:12). När Paulus återvände till Jerusalem från sin tredje missionsresa träffade han de äldste i Efesos vid Miletos och förmanade dem och överlämnade dem ”åt Gud och hans nåderika ord” (Apg. 20:32). Han sa då att det var sista gången han såg deras ansikten (Apg. 20:25), vilket antyder att det kanske var sista gången han besökte staden. När Paulus sedan togs till fånga och fördes till Rom skrev han ett brev till Efesos som är bevarat i Nya Testamentet. Det sändes med Tychikus (Ef. 6:21-22). Mot slutet av Paulus liv verkar det som om församlingen i Efesos tappade sin glöd. Han skriver i sitt sista brev till Timoteus: ”Som du vet har alla i Asien vänt sig bort ifrån mig” (2 Tim. 1:15). Paulus sände Tychikus dit i hopp om en väckelse (2 Tim. 4:12). Men budskapet till Efesos i Uppenbarelseboken visar att den första kärleken fortfarande var död då (omkring 95 e.Kr.). Jesus själv sänder här en sista vädjan till församlingen.

Universell tillämpning

Som i de flesta andra budskapen till församlingarna börjar Jesus sin vädjan med uppmuntrande ord. Efesos församling var uthållig och hårt arbetande. Detta var något positivt enligt Jesus. Att nå ut med evangeliet är inget passivt arbete som sker per automatik. Det kräver framåtanda, ansträngningar och självuppoffring. I missionsbefallningen sa Jesus: ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar!” (Matt. 28:19). Han sa inte sitt kvar och vänta på att de kommer till er. I sitt aktivt uppsökande arbete efter förlorade får förtjänade Efesos beröm. De berömdes också för sin församlingsdisciplin. Jesus berömmer dem för att de inte kan tåla onda människor. Det innebar inte att de inte (som Jesus) kunde umgås med syndare. Då hade de ”behövt lämna världen” (1 Kor. 5:10). Men församlingsmedlemmar hölls till en annan standard (jfr 1 Kor. 5:11-13). Församlingen hatade synd som Jesus också gjorde. Falska lärare och öppet omoraliska personer uteslöts ur Efesos församling enligt Matt. 18:15-20, och det var enligt Jesus något bra.

Vi lär oss också att det fanns många som menade sig vara apostlar men inte var det. När det kommer till hopsättningen av Nya Testamentets kanon fanns det många pseudonyma texter som hävdade att de var skrivna av apostlar. Men församlingen i Efesos testade dem kritiskt och fann att de var apostlar, något som gjordes med alla s.k. profeter (jfr 1 Thess. 5:19-21, 2 Kor. 11:13, 1 Joh. 4:1-6).

Anmärkningen från Jesus hade att göra med att församlingen övergett sin första kärlek. Det spelade ingen roll att de var uthålliga, aktiva i mission och hatade synden om de saknade kärleken. En församling som är uthålliga men saknar den första kärleken kommer enligt Jesus att dö ut. Ljusstaken kommer att flyttas. Paulus skrev att även om jag ”har all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg men inte har kärlek, så är jag ingenting” (1 Kor. 13:2). En kärlekslös religion är en formell, dömande och kraftlös religion. Men Efesos saknade inte helt kärlek, den hade bara svalnat. För en kristen borde kärleken till Gud ständigt växa. Om den inte växer, dör den. Tänk tillbaka på ditt eget liv? Hur var det när du lärde känna Jesus? Har kärleken vuxit sen dess? Om inte, Kom ”ihåg varifrån du har fallit, och vänd om och gör dina första gärningar” (Upp. 2:5).

Profetisk tillämpning

Profetiskt passar Efesos in på den universella kristna församlingen från Pingstdagen 31 e.Kr. tills den sista aposteln dog (ca 100 e.Kr.). Den tidiga kristna kyrkan var fylld av den Helige Ande och vände ”upp och ner på hela världen” (Apg. 17:6). De 12 apostlarna och otaliga andra evangelister reste världen runt och predikade. Varje medlem såg det som sin personliga uppgift att sprida evangeliet till sina vänner och grannar var de än bodde (Apg. 8:1, 4). Inom en generation kunde Paulus skriva att evangeliet ”har predikats för allt skapat under himlen” (Kol. 1:23). Men det skedde inte utan motstånd. Det står specifikt att församlingen var emot nikolaiternas gärningar. Vem var nikolaiterna? Irenaeus av Lyon som levde mellan 130-202 e.Kr. skriver om dem: ”Nikolaiterna har som lärare Nikolaos, en av de sju första diakonerna som insattes av apostlarna. De lever ohämmat. I Johannes uppenbarelse avslöjas det verkligen vilka de är, när de säger att det inte har någon betydelse om man lever i otukt eller äter kött från avgudaoffer.” (Ireaneus, Mot heresierna, band 1, kap 26, §3, [över. Olof Andrén, s.85]) Sann kärlek kommer att leda till en mer genuin iver för Gud och hans vilja (1 Joh. 5:1-3). En religion som talar om kärlek utan lydnad för Guds bud är en falsk religion. En sådan religion hade smugit sig in i den kristna kyrkan redan medan Johannes var vid livet. I sitt första brev, som troligen skrevs tidigt 90-tal, angrep aposteln dessa villoläror: ”Vi vet att vi har lärt känna honom när vi håller fast vid hans bud. Den som säger: ”Jag känner honom” och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom.” (1 Joh. 2:3-4) Intressant nog var 1 Johannesbrevet enligt traditionen skriven till församlingen i Efesos. Och det är just broderskärleken han betonar starkast: ”den som inte gör det rätta är inte av Gud, och inte heller den som inte älskar sin broder. Detta är det budskap som ni har hört från början: att vi ska älska varandra.” (1 Joh. 3:10-11) Inte bara Efesos, men hela den kristna församlingen på Johannes tid behövde hitta tillbaka till sin första kärlek igen. Villfarelser, kritiska attityder och omoraliskt uppförande var bara symptom på att kärleken mellan trossyskon och till Gud hade svalnat. Församlingen i Efesos var därför en passande miniatyrbild på vad hela den tidiga kristna församlingen fick uppleva. Det är vid denna tid som Johannes, som den sista levande aposteln av de 12, skriver Johannesevangeliet, breven och Uppenbarelseboken. Uppenbarelseboken kom att fungera som en andlig väckelse för den kristna kyrkan på 100-talet. Och fortfarande idag kan vi få väckelse av att läsa och studera dess budskap.

2 comments on “Uppenbarelseboken 2:1-7

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.