Uppenbarelseboken 1:8-9

”Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är och som var och som kommer, den Allsmäktige.” (Upp. 1:8, SFB15)

Det är Gud Fadern som säger dessa ord, eftersom han i vers 4 identifieras som han ”som är och som var och som kommer” (v.4). A (alfa) och O (omega) är den första och den sista bokstaven i det grekiska alfabetet. A och O är ett annat sätt att säga att Gud är ”den förste och den siste”. I 21:6 säger Fadern: ”Jag är A och O, begynnelsen och änden.” Intressant nog används alla dessa tre titlar även om Jesus. Jesus själv säger: ”Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden” (Upp. 22:13). Det är ett av de mest kraftfulla påståendena som Jesus gör angående hans egen gudomlighet och jämlikhet med Fadern. Ett annat påstående i både 1:8 och 22:13 är Jag Är (ego emi). Det är en anspelning på Jahveh, det högste Gudsnamnet i Bibeln. När Moses frågade Gud om hans namn svarade Gud: ”Jag är den Jag Är. … Så ska du säga till Israels barn: Jag Är har sänt mig till er. … Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Det ska vara mitt namn för evigt och så ska man kalla mig från släkte till släkte.” (2 Mos. 3:14-15). Jesus kallar sig själv det namnet i sin polemik med de judiska ledarna: ”Jag säger er sanningen: Jag Är, innan Abraham fanns.” (Joh. 5:58). Vid ett senare tillfälle sa han: ”Jag och Fadern är ett” (Joh. 10:33). De judiska ledarna förstod mycket väl vad han menade för vid båda tillfällena tog de upp stenar för att stena honom eftersom de sa till honom: ”du hädar och gör dig själv till Gud fast du är en människa.” (Joh. 10:33). Antingen var Jesus den han påstod sig vara, eller så var han, som fariséerna sa, en bedragare och lögnare. Vad tror du själv om Jesus?

”Jag, er broder Johannes som i Jesus delar lidandet och riket och uthålligheten med er, hade kommit till ön som kallas Patmos för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull.” (Upp. 1:9, SFB15)

Uppenbarelseboken skrevs under Domitianus förföljelse av de kristna (93-96 e.Kr). Johannes hade liksom de kristna i Mindre Asien delat lidandet som de hade fått utstå. Patmos var en ö dit fångar skickades. På sent 200-tal skrev en författare: “När Johannes säger dessa saker var han på ön Patmos, dömd av kejsar Domitianus till att arbeta i gruvorna [stenbrotten]” (Victorinus of Petau, Kommentar till Uppenbarelseboken, 10:11) Tertullianus skriver på sent 100-tal att ”Aposteln Johannes blev först oskadd nedsänkt i kokande olja [i Rom] och därefter förvisad till sin ö i exil!” (Tertullianus, Om föreskriften mot heretikerna, kap. 36). Historikern John Foxe säger: ”Från Efesus fick han order om att skickas till Rom, där det bekräftas att han kastades i en gryta med kokande olja. Han överlevde genom ett mirakel, utan skada. Domitianus förvisade honom sedan till ön Patmos, där Uppenbarelseboken skrevs.” (John Foxe, Book of Martyrs, kap. 2 [1583]). Det finns ingen sann kristen som inte fått utstå lidande. Jesus lovade sina efterföljare: ”I världen får ni lida” (Joh. 16:33). Petrus skriver: ”Mina älskade, var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom för att prövas, som om det var något oväntat som hände er.” (1 Pet. 4:12) Vi befinner oss i en kosmisk strid mellan gott och ont och fienden är ständigt aktiv för att motarbeta och skapa lidande speciellt för alla som följer Gud. Petrus fortsätter: ”Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka.” (1 Pet. 5:8) Om kristna får lida så mycket, undrar vissa, vad är då meningen med att vara kristen? Varför skyddar inte Gud sitt folk från allt lidande? Sanningen är att om vi lämnar oss helt i Guds händer så skyddar han oss från allt meningslöst lidande (om vi inte själva orsakar det, se 1 Pet. 4:13-16). Det enda som Gud släpper igenom sitt filter är sådant lidande som kan vara ett verktyg för att forma vår karaktär. Jakob skriver: ”Räkna det som ren glädje, mina bröder, när ni råkar ut för olika slags prövningar. Ni vet ju att när er tro prövas ger det uthållighet. Och låt uthålligheten leda till fulländad gärning, så att ni är fullkomliga och hela, utan brist på något sätt.” (Jak. 1:2-4) Paulus skriver: ”För stunden verkar ingen fostran vara till glädje utan snarare till sorg, men för dem som har tränats genom fostran ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt.” (Heb. 12:11) Om vi tar lärdom av lidandena så kommer vår glädje att bli större i efterhand och utöver det en evighet med Jesus. Han lovar: ”Ingen lämnar hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min och för evangeliets skull utan att få hundrafalt igen. Här i världen får de hus, bröder, systrar, mödrar, barn och åkrar, mitt under förföljelser, och sedan i den kommande världen evigt liv.” (Mark. 10:29-30)

<< Föregående

Nästa >>

2 comments on “Uppenbarelseboken 1:8-9

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *