Uppenbarelseboken 1:19-20

”Skriv nu ner vad du har sett och vad som är och vad som ska ske efter detta. Detta är hemligheten med de sju stjärnorna som du såg i min högra hand och de sju ljusstakarna av guld: de sju stjärnorna är de sju församlingarnas änglar, och de sju ljusstakarna är de sju församlingarna.” (Upp. 1:19-20, SFB15)

Dessa verser är citat från Jesus och ger oss två avgörande tolkningsnycklar som hjälper oss att förstå Uppenbarelseboken. Den första handlar om vilken tidsram Uppenbarelsebokens innehåll handlar om. Det finns primärt tre teorier om vilken tidsperiod profetiorna i boken gäller. De beskrivs med följande tekniska ord:

  1. Preterism
  2. Futurism
  3. Historicism

Preterismen har accepterats av de flesta teologer som inte tror på Bibelns övernaturliga ursprung. Denna teori menar att Uppenbarelseboken endast berör händelser som redan har ägt rum när Johannes får se sin syn. Boken innehåller med andra ord inte några profetior alls utan bara en beskrivning av historiska händelser som uttrycks som om de var profetior. Man menar att Uppenbarelsebokens fokus är kejsar Neros eller Vespasianus förföljelser av de kristna på 60-talet och 70-talet e Kr samt Jerusalems förstörelse år 70. Detta trots att Uppenbarelseboken skrevs någon gång på 90-talet. Så varför skulle Johannes skriva till de kristna om saker som låg 20-30 år tillbaka i tiden? För att komma runt dilemmat måste man hävda att boken är skriven på 60- eller 70-talet och alltså beskriver samtida händelser. Då får man dock den tidiga kyrkans påståenden emot sig. Irenaeus skrev på 100-talet om Johannes syner att “det var inte så väldigt länge sedan, nästan i våra dagar, mot slutet av Domitianus regeringstid.” (Mot heresierna, bok 5, kap. 30, par. 3). På 200-talet skrev Victorinus av Petau: ”När Johannes säger dessa saker var han på ön Patmos, dömd av kejsar Domitianus till att arbeta i gruvorna [stenbrotten]” (Kommentar till Uppenbarelseboken, 10:11) På 300-talet sa Eusebius: “Men efter att Domitianus regerat 15 år och Nerva hade efterträtt honom röstade den romerska senaten… att de som blivit orättvist förvisade skulle återvända till sina hem… Det var vid den här tiden som aposteln Johannes återvände från sin förvisning på ön och bosatte sig i Efesus enligt en gammal kristen tradition.” (Kyrkohistoria, bok 5, kap. 20, par. 10, 11) Alla tidiga källor placerar Uppenbarelseboken i slutet av Domitianus regeringstid (ca 90-96) och vi har ingen orsak att tvivla på dessa vittnesbörd om vi inte är preterister. Även om man placerar Uppenbarelseboken tidigare kommer man inte ifrån att Jesus även säger att Johannes ska skriva ned saker som ”ska ske efter detta”, dvs i framtiden (se även Upp. 4:1, 22:6). Ljuger Jesus för Johannes om bokens innehåll? Om man ska tro Jesus är Uppenbarelseboken primärt en profetia om framtiden och vi behöver förkasta preterismen som tolkningsprincip.

Futurismen har mer vatten på sin kvarn. Teorin menar att i princip allt i Uppenbarelseboken (förutom de tre första kapitlen) får sin uppfyllelse i framtiden under de sju sista åren av jordens historia. Man menar att Uppenbarelseboken inte säger något alls om kyrkohistorien och vår tid. I stället beskriver den bokstavliga händelser strax innan Jesus återkomst. Man väntar sig ett hemligt uppryckande av alla kristna och sju år av vedermöda för dem som är kvarlämnade då antikrist ska träda fram i ett återuppbyggt tempel i Jerusalem. Men att tolka symbolerna i Uppenbarelseboken bokstavligt går emot den andra tolkningsprincipen i de ovanstående verserna. I vers 20 berättar Jesus att stjärnorna och ljusstakarna som Johannes fick se representerar något annat. En stjärna representerar en ängel och en ljusstake en församling. Vi ser samma tanke i kapitel 17 där ängeln säger till Johannes: ”Här krävs ett sinne med vishet: de sju huvudena är sju berg som kvinnan sitter på. De är också sju kungar. … Vattnen som du såg där skökan tronar, det är folk och människomassor och länder och språk.” (17:9, 15) Principen som Jesus och ängeln visar oss i dessa verser är att Uppenbarelseboken är kodad genom symboliska bilder. När vi läser om stjärnor, vilddjur, kvinnor, vatten, huvuden, ljusstakar, osv. så ska vi inte tolka dem bokstavligt. Hur vet vi då vad de symboliserar? Ska vi gissa oss fram? Nej, Uppenbarelseboken säger ju själv vad symbolerna betyder. Uppenbarelseboken beskriver t.ex. en stor eldröd drake med sju huvuden och tio horn (Upp. 12:3). Och lite senare ger den oss förklaringen: ”draken, den gamle ormen… är Djävulen och Satan” (Upp. 20:3, se även 12:9). Men ibland finner vi symboler i Uppenbarelseboken som inte uttryckligen får en tolkning. T.ex. läser vi om ett slaktat (men levande) lamm med sju ögon och sju horn (Upp. 5:6). Här kan man ändå utifrån sammanhanget få en väldigt entydig uppfattning om vem det symboliserar. Det står t.ex. att lammet ”har blivit slaktad, och med [sitt] blod… friköpt människor åt Gud av alla stammar och språk och länder och folk” (5:9) och att han är värdig tillbedjan (5:13). Det behöver alltså handla om en i treenigheten som dött och friköpt människor från synd, dvs Jesus. Vi kan även finna att Johannes också på andra ställen skrivit om Jesus som ”Guds Lamm som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). Samma princip kan vi applicera på resten av symbolerna i Uppenbarelseboken och på det sättet låta Skrift tolka Skrift. I princip varenda en av Uppenbarelsebokens 404 verser anspelar på symbolik från Gamla Testamentet. Genom att ta reda på vad symbolen betydde där kan vi förstå vad den betyder i Uppenbarelseboken. Speciellt är Danielsbokens symbolspråk framträdande i Uppenbarelseboken. Så att tolka texten bokstavligt är uteslutet. Men det finns även ett annat problem för futurismen. Uppenbarelseboken lyfter fram en brådska i förutsägelserna som talar för att de, från Johannes perspektiv, mycket snart skulle börja uppfyllas. ”Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som snart måste ske. … Salig är den som läser upp och saliga de som lyssnar till profetians ord och tar vara på det som står skrivet i den, för tiden är nära.” (Upp. 1:1, 3) ”Herren… har sänt sin ängel för att visa sina tjänare vad som snart måste ske. … Försegla inte profetians ord i denna bok, för tiden är nära.” (Upp. 22:6, 10). Om alla profetior i Uppenbarelseboken får sin uppfyllelse drygt 2000 år senare i den absolut yttersta tiden kan man knappast rättmätigt säga att tiden är nära. Åtminstone delar av boken behöver vara profetior om händelser strax efter att Johannes fick sina syner.

Historicismen menar att profetian beskriver hela historien och uppfylls steg för steg från profetens tid till tidens slut. Från vårt perspektiv har därför en del eller till och med det mesta av profetiorna redan uppfyllts. Genom symboliskt språk har profetiorna förutsagt världshistorien i relation till Guds folk från Johannes tid till våra dagar. Tidsenheterna är inte heller bokstavliga utan varje profetisk dag motsvarar ett år (jfr Hes. 4:6 & 4 Mos. 14:34). Daniels profetior följer exakt samma historicistiska mönster. Förutsägelserna börjar med att beskriva profeten Daniels tid och framställer därefter oavbrutet historien i förväg fram till ändens tid och Jesus återkomst. Uppenbarelseboken bygger på Danielsboken och vi borde därför kunna förvänta att den följer samma tolkningsprinciper. Historicismen var ”den en gång dominanta synen inom protestantismen från Reformationen till mitten på 1800-talet” (Thomas Ice, The Great Tribulation: Past or Future?, s.6) Wycliffe, Hus, Luther, Tyndale, Calvin, Knox, Zwingli, Petri-bröderna, Isaac Newton, Wesley osv. tillhörde alla denna tolkningsskola. Enligt denna tolkning syftar förföljelsen och vedermödan i Uppenbarelseboken främst på medeltidens avfall från tron och den romerska kyrkans korståg mot s.k. kristna kättare och protestanter, när miljontals män, kvinnor och barn fick sätta livet till för att de inte underordnade sig påven. Baserat på historicismens principer hävdade reformatorerna att påvedömet var antikrist och vilddjuret i Uppenbarelseboken. Det var den tolkningen som enligt historikerna ”tilldelade Rom det mest fruktansvärda nederlaget.” (Merle D’aubigne, History of the Reformation, bok 6, s. 215). Den skapade en massflykt från katolska kyrkan och gjorde att hela länder blev protestantiska. Situationen blev så kritisk för påvedömet att de desperat behövde vaska fram nya tolkningar av Uppenbarelseboken. Jesuiterna – en av de striktaste katolska ordnarna bildades vid den här tiden för att stoppa Reformationen. De fick ansvaret för inkvisitionen och några av deras mest skärpta teologer lade fram två nya tolkningsmetoder av Daniel och Uppenbarelseboken – preterism och futurism. Så trots att preterismen och futurismen idag erkänns av de flesta evangelikala kristna, så har de faktiskt sina ursprung i Motreformationen på 1500-talet. Teorierna hade i syfte att vederlägga reformatorernas tolkning. Den protestantiske teologen Joseph Tanner förklarar: “Mot slutet av Reformationens århundrade beslöt sig därför två av hennes [katolska kyrkans] mest lärda teologer att på olika sätt uppnå samma mål, nämligen att avleda människors sinnen från att se uppfyllelsen av profetiorna om antikrist i påvedömet. Jesuiten Alcasar vinnlade sig om att framhäva den preteristiska tolkningsmetoden… och därigenom försöka visa att profetiorna om antikrist uppfylldes före påven någonsin regerade i Rom, som därför inte kunde tillämpas på påvedömet. Å andra sidan försökte jesuiten Ribera åsidosätta tillämpningen av profetiorna på påvemakten genom att lyfta fram det futuristiska systemet, som förutsätter att dessa profetior faktiskt inte syftar på påvedömets karriär utan på någon framtida övernaturlig individ som ännu inte uppträtt, och som regerar i tre och ett halvt år. Därför kan, som Alford säger, jesuiten Ribera omkring 1580 e Kr anses vara grundaren för det futuristiska tankesättet i modern tid.” (Daniel and the Revelation, s. 16, 17) Även den katolske teologen G. S. Hitchcock håller med: ”den preteristiska inriktningen, som grundades av jesuiten Alcasar år 1614, förklarar Uppenbarelseboken med Jerusalems fall eller med det hedniska Roms fall… den futuristiska inriktningen, som grundades av jesuiten Ribera år 1591, väntar sig antikrist, Babylon och ett återuppbyggt tempel i Jerusalem vid slutet av den kristna tidsåldern.” (The Beasts and the Little Horn, s.7) Också Richard Kyle som är teologiprofessor menar att “futurismen började hos 1500-talets katoliker.” (The Last Days Are Here Again, s.74) Men idag under påverkan av teologiska fakultet och populära romaner som Lämnad kvar har den protestantiska världen kapitulerat. Är det inte underligt att det som var standardtolkning bland alla protestantiska kyrkor fram till mitten på 1800-talet på bara drygt 150 år helt har förlorat inflytande inom de flesta av dessa kyrkor till fördel för de katolska tolkningarna? Men Jesus egna ord i Upp. 1:19 visar att vi inte kan förkasta historicismen. Det är den enda av de tre som passar in på att det Johannes får se handlar om ”vad som är och vad som ska ske efter detta”.

<< Föregående

Nästa >>



2 comments on “Uppenbarelseboken 1:19-20

  1. Björn bloggaren on

    Hej Jonatan!

    De flesta menar att upp boken skrevs på 90 tqlet, men det finns också de som menar att den skrevs år 68-69.
    Om den skrevs 68-69 blir det ju möjligt att den bla handlar om Jerusalems förstöring. Om boken skrevs på 90 talet så faller ju detta, Jag har själv läst om något som jag tycker är trovärdigt, att boken skrevs
    68-69 bla som en varning. svårt att veta vad som är helt korekt.

    Björn

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *