Uppenbarelseboken 1:12-16

”Jag vände mig om för att se rösten som talade med mig. Och när jag vände mig om, såg jag sju ljusstakar av guld och mitt bland ljusstakarna en som liknade en människoson, klädd i en hellång dräkt och med ett bälte av guld runt bröstet. Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö, och hans ögon var som eldslågor. Hans fötter liknade skinande brons som glöder i smältugnen, och hans röst var som dånet av väldiga vatten. I sin högra hand höll han sju stjärnor, och ur hans mun kom ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var som solen när den skiner i all sin kraft.”

Upp. 1:12-16, SFB15

Detta är förstås en beskrivning av Jesus som ofta kallade sig själv ”Människosonen” (se t.ex. Matt. 20:28). Det är första gången sen himmelsfärden som Johannes får möta sin älskade mästare ansikte mot ansikte igen. Vilken underbar återförening! Men nu är Jesus inte den anspråkslöse snickarsonen från Nasaret. Han är klädd i majestät och makt, på samma sätt som när Johannes fick se honom på förklaringsberget då ”hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset” (Matt. 17:2). Beskrivningen påminner mycket om Hesekiels syn av den som satt på Guds tron (se Hes. 1:26-28) och ännu mer om den varelse Daniel möter vid Hiddekel-floden. Daniel skriver: ”När jag såg upp fick jag se en man stå där, klädd i linnekläder. Han hade ett bälte av guld från Ufas kring sina höfter. Hans kropp tycktes vara av krysolit, hans ansikte var som en blixt, hans ögon som eldsfacklor och hans armar och fötter som glänsande koppar. Ljudet av hans tal var som ett väldigt dån.” (Dan. 10:5-6) Likheterna och skillnaderna i alla tre beskrivningar lär oss något om hur inspiration fungerar. Även om alla profeter såg samma sak så beskriver de Jesus på lite olika sätt och med olika ord. Daniel sa att Jesus ansikte var som en blixt. Johannes säger att det lyser som solen. Daniel sa att hans fötter var av glänsande koppar, medan Johannes beskrev dem som skinande malm som glöder. Hesekiel beskriver Jesus ben och fötter som eld omgivet av ett sken. Rösten säger Johannes var som väldiga vatten, medan Daniel säger att det var som ett dån. Var Jesus ögon som eldsfacklor eller eldslågor? Daniel sa att Jesus var klädd i linnekläder. Johannes nöjer sig med att säga en hellång dräkt och definierar inte materialet. Johannes lägger dessutom till lite information om Jesus hårfärg. Om man ville skulle man kanske kunna finna motsägelser i dessa verser. Men om vi förstår att Gud inte dikterat ord för ord till profeterna hur de skulle uttrycka sig utan endast uppenbarar sanningen för dem och lät dem beskriva det med sina egna ord, så skapar det inga problem. Petrus skriver hur Bibeln kom till: ”Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud.” (2 Pet. 1:21). Profeterna var Guds skribenter, inte hans pennor. Budskapet från Gud är inspirerat och felfritt. Men varje profet behövde uttrycka uppenbarelsen på ett språk som skulle göra budskapet begripligt för sina åhörare. Här var de fria att använda ett mänskligt språk som påverkats av deras kultur och erfarenhet, och inte ett gudomligt språk som var omöjligt att missförstå. Liksom Jesus – Ordet som blev kött (Joh. 1:14) – är Bibeln 100 % mänsklig och 100 % gudomlig. Bibeln är Guds felfria Ord, förmedlat på ett mänskligt, ofullkomligt språk. Dess gudomliga budskap har dock inte blivit förvanskat av den mänskliga faktorn. Det är fortfarande Guds felfria ord, ”som är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och genomtränger tills det skiljer själ och ande, led och märg, och det dömer över hjärtats uppsåt och tankar.” (Heb. 4:12). Men för att förstå Guds budskap är det viktigt att också förstå författarens kultur och bakgrund och vad orden betydde på hans/hennes tid.

Den syn Johannes beskriver lånar mycket från den judiska tempelkulten. Prästerna i Gamla Testamentet var klädda i linnekläder (3 Mos. 16:4, 30) och hade ett bälte av guld runt bröstet (2 Mos. 28:4, 8). Han går omkring bland sju ljusstakar. Prästerna i Gamla Testamentet tjänstgjorde i en helgedom som var indelad i olika avdelningar: Förgården, Det heliga och Det allra heligaste. Förgården bestod av en inhägnad där ett offeraltare och ett vattenkar av koppar stod. Där stod även ett tält som kallades tabernaklet med två avdelningar som avgränsades av ett draperi. Den första avdelningen kallades det heliga. Till höger när man kom in stod ett gyllene bord som kallades skådebrödsbordet. Till vänster stod en sjuarmad ljusstake (2 Mos. 25:31-39). Rakt fram, precis framför den andra förlåten (draperiet) stod ett rökelsealtare av guld. Inne i den andra avdelningen stod endast en möbel: förbundsarken. Det var en låda som innehöll de tio budordens tavlor samt Arons stav och en kruka med manna (Heb. 9:4).

Nya Testamentet lär att Jesus steg upp till himlen för att tjänstgöra som vår överstepräst i himlens helgedom: ”Här är huvudpunkten i det vi säger: Vi har en sådan överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen och som tjänar i helgedomen, det sanna tabernaklet som Herren själv och ingen människa har rest.” (Heb. 8:1-2) Precis som den jordiska helgedomen, så har den himmelska helgedomen två avdelningar (se t.ex. Upp. 11:19). Johannes får se Jesus bland de sju ljusstakarna, dvs i den första avdelningen av den himmelska helgedomen.

Helgedomen är ett avgörande tema i Uppenbarelseboken som hjälper oss att navigera rätt. Lägg märke till följande paralleller:

1. Sju ljusstakar med Jesus i prästkläder (Upp. 1:12)
2. Sju facklor som brinner framför tronen (Upp. 4:5)
3. Ett lamm som är slaktat (Upp. 5:6)
4. Ett offeraltare (Upp. 6:9)
5. Ett gyllene rökelsealtare där en medlare tjänstgör (Upp. 8:3-4)
6. Ett gyllene altare inför tronen (Upp. 9:13)
7. Templets förgård och altare (11:1.2)
8. Förbundsarken i Guds tempel i himlen (Upp. 11:19)
9. Guds tempel i himlen kallas vittnesbördets tabernakel (Upp. 15:5)

Budskapet i Uppenbarelseboken är tydligt: Jesus är både vårt Lamm och vår Överstepräst. ”Men Jesus lever för evigt, och därför har han ett prästämbete som är evigt. Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som kommer till Gud genom honom, eftersom han alltid lever för att be för dem.” (Heb. 7:24-25). Inför Fadern för han vår talan (1 Joh. 2:1) och vädjar för oss med sitt eget blods meriter (Heb. 9:11-12). Det är på grund av denna medlartjänst som du och jag kan få frälsning och förlåtelse för våra synder idag när vi i tro kommer inför Gud i bön. Vilken värdefull sanning: ”Vi har inte en överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” (Heb. 4:15-16)