Uppenbarelseboken 1:10

”På Herrens dag kom jag i Anden och hörde en stark röst bakom mig, som en basun:”

Upp. 1:10, SFB15

Johannes fick sin syn på ”Herrens dag”. Flera tolkningsalternativ har presenterats angående vad ”Herrens dag” innebär:

  1. Att ”Herrens dag” syftar på domens dag och innebörden skulle då vara att Johannes fick en syn om domens dag.
  2. Att ”Herrens dag” syftar på söndagen (Herrens uppståndelsedag) som härmed har blivit de kristnas gudstjänstdag på bekostnad av den judiska sabbaten.
  3. Att ”Herrens dag” syftar på sjundedagssabbaten i de tio budorden och att texten visar att den tidiga kristna kyrkan fortfarande helighöll sabbaten.

Det är visserligen sant att uttrycket ”Herrens dag” både i Gamla och Nya Testamentet ofta syftar på domens dag. Men det första förslaget passar dåligt med textens ordalydelse. Texten säger ”På Herrens dag kom jag i Anden”. Ordet som översatts ”på” är έν (en) som betyder ”i, på, under, inne i, bland osv.” men aldrig ”om” eller ”angående”. Johannes daterar helt enkelt sin syn till en specifik dag och domens dag var inte på Patmos år 96 e.Kr.

Alternativ 2 har lite större tyngd. Många av de tidiga kyrkofäderna använde ”Herrens dag” i referens till söndagen, den dag då Herren uppstod. Man menar att texten visar att söndagen nu blivit de kristnas erkända gudstjänstdag på bekostnad av den gammaltestamentliga sabbaten. Personer som gör detta påstående är t.ex. Justinus Martyren (ca 160 e.Kr.), Tertullianus (ca 200 e.Kr.) och Cyprian (ca 250 e.Kr.). Det finns två tidigare referenser som ibland brukar hänvisas till: Didache (en av de absolut tidigaste kristna utombibliska skrifterna) och Ignatius av Antiokia (ca 110 e.Kr.). Didache lyder: “På Herrens egen dag skall ni komma samman, bryta bröd och hålla tacksägelse sedan ni först bekänt era överträdelser så att ert offer är rent.” (Didache, kapitel 14.1) Problemet är att ordet ”dag” inte finns i grundtexten utan är en gissning. Vissa översättare har därför infogat ”befallning” eller något annat, alltså ”På Herrens egen befallning ska ni komma samman…” Det samma gäller Ignatius av Antiokias brev till kyrkan i Magnesia. Det har dessutom flera olika versioner som säger helt olika saker vilket gör det svårt att veta vad han egentligen skrev. Den tidigaste otvetydiga referensen till ”Herrens dag” som söndag finner man i den apokryfiska och pseudepigrafiska (förfalskade) skriften Petrusevangeliet från ca 150 e.Kr.: Det står: ”Vid gryningen på Herrens dag… kom Maria Magdala till graven där han lagts.” (Petrusevangeliet 12, Antenicenska fäderna, band 9, s. 8). Från den tiden refererar de flesta kristna författare till söndag som ”Herrens dag” då man mer och mer försökte distansera sig mot judendomen. Men vittnesbördet är inte otvetydigt. Den apokryfiska skriften Johannesakterna från ca 160 e.Kr. säger att lördagen är Herrens dag: “Och på den sjunde dagen, som var Herrens dag, sa han till dem: Nu är det dags för mig att också äta mat.” (”Johannesakterna”, Antenicenska fäderna, band 8). Vi kan alltså inte få ett klart besked från kyrkohistorien om vad man på Johannes tid menade med ”Herrens dag”. För att få svar på frågan behöver vi låta den inspirerade skriften leda oss.

Till stöd för det tredje alternativet kan vi hänvisa till att söndagen aldrig kallas ”Herrens dag” i Bibeln. De författare som refererar till söndagen kallar den konsekvent för ”den första veckodagen”, däribland Johannes själv (se t.ex. Joh. 20:1, 19; 1 Kor. 16:2, Apg. 20:7). Däremot kallas sabbaten för Herrens dag i både Gamla och Nya Testamentet. Här följer några referenser:

  • ”Detta är vad Herren sagt. I morgon är det sabbatsvila, en sabbat helgad åt Herren.” (2 Mos. 16:23)
  • ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar ska du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är Herren din Guds sabbat.” (2 Mos. 20:8-10)
  • ”Under sex dagar ska arbete utföras, men den sjunde dagen är vilosabbat, en dag för helig sammankomst. Inget arbete ska ni då utföra. Det är Herrens sabbat, var ni än bor.” (3 Mos. 23:3)
  • ”Om du hindrar din fot på sabbaten från att sköta dina sysslor på min heliga dag, om du kallar sabbaten en fröjd, helgad åt Herren och ärad, om du ärar den genom att inte gå egna vägar och inte sköta dina sysslor eller tala tomma ord, då ska du få fröjda dig i Herren” (Jes. 58:13-14)
  • ”Alltså är Människosonen Herre också över sabbaten.” (Mark. 2:28)
  • ”Människosonen är sabbatens Herre.” (Matt. 12:8)

Jesus kallar sig själv sabbatens Herre, inte söndagens Herre. Det var Kristus som skapade sabbaten i Eden och gjorde den till en helig dag för att minnas honom som skapare (jfr 1 Mos. 2:1-3, Joh. 1:3). Det var han som befallde sitt folk vid Sinai att komma ihåg den. Det var en dag helgad åt tillbedjan av Jesus. Judarna hade tappat bort syftet med sabbatsdagen och glömt bort dess Herre. Men Jesus, som själv helighöll sabbatsdagen (Luk. 4:16, Joh. 15:10) tillrättavisade judarnas missbruk och undervisade sina lärjungar om hur dagen skulle helighållas. I sin profetia om Jerusalems förstöring år 70 e.Kr. uppmanar han sina lärjungar att tänka på sabbatens helighet: ”Be att ni inte måste fly under vintern eller på sabbaten” (Matt. 24:20) I 40 års tid bad lärjungarna denna bön och fortsatte att gå i kyrkan på lördagen (se t.ex. Luk. 23:56, Apg. 13:42-44, 16:13, 17:2, 18:4). Den sista levande aposteln, Johannes, fick sin syn på ”Herrens dag”. Fortfarande år 96 e.Kr. hade Herren en helig dag som hans efterföljare firade. Det var inte så att varje kristen församling valde olika gudstjänstdagar. Herren hade valt sabbaten och Johannes underordnade sig det. Förändringen av Guds heliga dag smög sig på långsamt som ett verk av ”laglöshetens människa” som ända från apostlarnas tid (2 Thess. 2:7) skulle försöka ”förändra heliga tider och lagar” (Dan. 7:25). Den kristalliserades först vid Konstantins tid på 300-talet, när han utfärdade en söndagslag. Strax efter det lade kyrkomötet i Laodikea 364 e.Kr. sabbatsfirare under förbannelse: “Kristna får inte judaisera genom att vila på sabbaten. Utan de måste arbeta på den dagen och i stället ära Herrens dag [söndag]. Och om de kan, ska de vila som kristna. Men om man kommer på någon med att judaisera, låt honom vara förbannad från Kristus.” (Canon 29). Hur sorgligt är det inte att människor vågade sätta sig upp mot skaparen och ändra på hans dag. Dock har sanna sabbatsfirare alltid funnits i kyrkohistorien. I ändens tid kommer Gud ha ett folk som ”håller fast vid Guds bud och tron på Jesus.” (Upp. 14:12) Önskar du vara en av dem?

3 comments on “Uppenbarelseboken 1:10

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.